Min blogg
Min blogg
En kväll att minnas.
Igår, efter säkert fem års skrivande någon timme här, någon timme där, tio versioner, mängder av readings, timmar av samtal, repetitioner, omskrivningar, nya tag...
...var det dags för premiär på Att måla en häst.
Minuterna innan jag gick ut på scenen var det helt andra känslor än jag hade föreställt mig. Mycket mer vemod.
Man strävar och strävar efter ett mål och inser inte att det är själva strävan som är grejen.
Missförstå mig rätt: Det var så fruktansvärt roligt när det väl var igång, föreställningen är en glädje att spela fast- eller kanske på grund av att den går så rakt på svåra förbjudna känslor och ämnen. Det var mycket skratt mitt i allt och det gjorde mig så glad.
Och lättnaden efteråt har jag sällan upplevt.
Hade många spännande samtal på premiärfesten, både med människor jag känner och andra jag inte känner.
Det som gör mig allra gladast är att se att detta som jag kämpat så med att gestalta- Gud så svårt det är att hitta berättelsen som kommunicerar snarare än att stå där och framföra åsikter- ja, jo, att det verkar som att berättelsen sätter igång tankar och känslor och att det inte är en historia med good och bad guys utan det är komplext och dubbelt, mycket att tala om, diskutera och reflektera kring efteråt.
Teater som inbjuder till intima samtal snarare än till debatt. Det var det jag ville.
Idag är jag trött och glad. Vi städade upp på teatern och det är faktiskt väldigt skönt just nu med alla dessa praktiska göromål. Hjärnan får vila.
Imorgon fredag kl. 19:00 spelar jag igen. Då kommer folk ifrån Stressmottagningen, både anställda och patienter och tittar. De är där som privatpersoner av eget intresse. Vi ska samtala efteråt. Så nyfiken på deras tankar om detta.
11 oktober 2012