Min blogg
Min blogg
Så olika och så fina.
Två föreställningar hann det bli innan dagens ledighet.
Fredagens var smockfull. Anställda och patienter från Stressmottagningen i Stockholm var där ihop med en hel del andra och mot mig kom en våg av värme som var så stark.
Den enda föreställning jag kan likna det vid var en för mig oförglömlig som jag spelade med Mittiprickteatern för en förskoleklass från Alby. Publiken var lika generös, skrattig och framåtlutad. Ljuvligt.
Lördagens föreställning var annorlunda men lika härlig. En mindre publik som ändå vågade sätta sig nära. Det var lite som att spela för min regissör igen: Ett mer nära tilltal, mer återhållet och väldigt mycket till varje individ. Jag hann lära mig var var och en satt och jag kunde rikta mig till var och en.
Publikens kroppsspråk är så intressant. Jag jobbar mycket med att inte övertolka, inte läsa in och spekulera. Men jag ser ju allt och blir så nyfiken på vad som pågår i dem.
Någon sitter lite tillbakalutad men vid en viss replik häver den sig fram och sitter sedan så, kraftigt framåtlutad under resten av föreställningen.
Flera spännande samtal efteråt. Så till synes olika människor från olika bakgrunder som alla tre känner igen sig själva.
Och jag fick svar på den där plötsliga rörelsen! En man jag talade med arbetar med fisk. Det är ett bra jobb men han vill kanske vidare, så förstod jag det. Han bor i en liten etta. När jag för tredje gången talade om min (Annas) fiskluktande lilla etta och dessutom talade om ödet blev det riktigt konstigt för honom. Jag antar att det var just det ögonblicket jag såg, när han hävde sig framåt.
Att höra människor minnas och citera det jag skrivit är en fetare kick än jag någonsin känt som skådespelare. Word.
Anna Thorbjörnsson har tagit bilden.
14 oktober 2012