Min blogg
Min blogg
Bekräftelsens baksida.
När jag var barn ritade och målade jag jämt.
Någon gång i tidiga tonåren slutade jag nästan helt med det och nu mer händer det bara när jag sitter med små personer och gör dem sällskap när de ritar.
Har inte funderat så mycket på varför.
Nu står jag kväll efter kväll i rollen som Anna och målar upp den mest fantastiska målning för mitt inre öga och jag märker att det påverkar mig som privatperson. Jag börjar längta lite efter att måla själv, på riktigt.
Dessutom kom jag plötsligt ihåg varför det slutade vara intressant. Jag bytte klass. I den första var jag bland dom bästa i klassen på att måla. I klassen jag bytte till var oerhört många väldigt bra på det och jag var precis i mitten, varken bra eller dålig jämfört med resten. Och det klarade mitt trettonåriga ego inte riktigt av. Jag förlorade glädjen i att måla när jag inte längre fick bekräftelsen jag vant mig vid att få.
Våra egon, eller mitt iallafall är sällan äldre än tretton.
Jämförelser kan fortfarande påverka glädjen i själva görandet. En fara med att få mycket bekräftelse är att vi kan bli helt tillvänjda och beroende av den för varje kreativt steg vi tar. Så när den uteblir så blir vi helt förlamade.
Att lära sig konsten att bekräfta sig själv tror jag är avgörande för att orka ta sig igenom de höjder och dalar som ett kreativt liv innehåller.
Jag säger inte att vi kan klara oss enbart på vår egen bekräftelse, Herregud vi är väl inga övermänniskor.
Men utan stödet och uppmuntran som kommer inifrån är vi utan ankare. Minsta våg drar iväg med oss vart som helst.
Hästben förstår jag inte hur man gör. Men jag skissar på ändå.
19 oktober 2012